HELENA EKELAND

 Rauha och Otto Haaras dotter Helena är död. En människas liv är slut, men också efter ett avsked lever minnen. 

 Ibland blir ett minne skadat. Förståelsen är brusten. Det skapar ett vemod. Vad fanns bland minnets spillror? 

 I boken Mångfaldens utmark drar jag mig Helenas och min första sommar till minnes: ”Midsommaren var över, myggen   började komma. Solen var uppe dygnet om – det var midnattssol. Det var semester. Expeditionen gick till trakterna 

 kring Treriksröset. För en sörlänning var landet oerhört exotiskt. Ta bara ortnamnen på vägvisarna; Maunu stod det   på en rödgul visare utanför Karesuando, med ett litet tillägg Sveriges nordligaste väg. Naimakka kändes igen som ett   köldhål från väderrapporterna. Och Kilpisjärvi med det heliga berget Saana. Skibotn nere vid Ishavet, där det stod en   isbjörn och bligade vid Johan Becks köpmanshus. Keinovuopio och Kummavuopio – Sveriges nordligaste bosättningar.   Könkämä älv –   gränsälven. Men längst inne i minnet finns Sandåslandet och sjön Råstojaure. Där hade man sett   varg. Förmodligen fanns där Skandinaviens sista vargar. 

 Året var 1956. 

 Med på resan var min fästmö – som det hette på den tiden – min blivande hustru och mina kommande barns mor.   Inföding; talade tornedalsfinska. Vi hade tält. Det var mycket romantik – inte minst vildmarksromantik, ömsint   bestruken med beckolja. Vi kände oss nära naturen, nära ursprunget. Vi fantiserade om att spåra vargvalpar men   nöjde oss med de ripungar som skvaddrade kring våra fötter i den knähöga risskogen. Jag lärde mig att råsto betydde   videsnår. Varglandet är vilsegångsland. Och vi hade köpt fiskekort av landsfiskal Nils Savonen. Vi fiskade och lagade   mat över öppen eld. Vi kokade småharr med bara lite salt i spadet, ställda i en burk där det varit Cirkelkaffe. 

 Det var för mig nya fiskar, glittriga med hög ryggfena. Deras längd passade precis till burken. Smakade ljuvligt.   Vattnet sorlade.” 

 Kelvin Ekeland 

 06:00 | 2014-08-27